Hans ägare som var en bättre begagnad bilhandlare var ibland orolig för honom. Han var rädd att Dodgeladdaren skulle bli igensotad där han stod alldeles för sig själv. -”Hör du Dodgeladdaren, varför cruisar du inte med de andra små muskelbilarna och spränger bakaxlar?” Men Dodgeladdaren skakade bara på bladfjädrarna och svarade: -”Jag trivs bättre här, där jag kan pillra mig på lasträcket och sola mitt vinyltak.” Och för att han var en så klok och förstående bättre begagnad bilhandlare så smekte han sin Dodgeladdare på bakskärmarna och lät honom stå under björken och pillra på lasträcket.

Allt eftersom åren gick fick Dodgeladdaren ett allt mera rostigt lasträcke och en alltmera blekt vinyltopp, och en dag var han plötsligt en raritet. Alla de andra små muskelbilarna som under åren bytt ut sina originaldelar mot eftermarknads ville helst av allt vara med i tävlingar och lågbudgetfilmer från Säffle. Men inte Dodgeladdaren, han tyckte fortfarande bäst om att stå under sin björk och pillra på sitt lasträcke…

En dag kom två förkrympta män klädda i cowboymössa, prasselkappa, fjällbäverbyxor, spökdjursfodrade pungskinshandskar och krämfärgade havsutterstövlar för att välja ut den allra brutalaste muskelbilen som skulle få delta i ett stort renoveringsprojekt. Alla de andra muskelbilarna drog långa burnouter och brände sina kopplingar så att männen skulle tro att just de var allra brutalast och välja någon av dem.

Men inte Dodgeladdaren, han visste att de inte skulle välja honom. Han brydde sig heller inte om det, istället rullade han direkt till sin björk och parkerade, utan att se efter var han parkerade, rakt på ett kvarglömt elsystem från en Saab 99!!! -”WROOOOM!!!! WROOOM!!! BÖÖÖÖR!!! BÖÖÖRN!!!” Dodgeladdaren började sladda omkring, varvandes som en tokig, med ett elsystem från en Saab 99 inlindat runt drivaxeln. Och snart var Dodgeladdaren med sin odiffade 8 ¾” och sina spesulor den som la mest gummi på asfalten. De två herrarna såg honom och båda skrek de av glädje: -”Bravo! Mopar! Espléndido! Oskruvad! Portentoso! Honom ska vi ha! Jipii!!!”

Och på den stora inköpesdagen kom de båda männen körandes med Dodgeladdaren utanför OK/Q8 i Klemensnäs. Vilken dag, svartröken låg tät i vinden, Sten och Stanley spelade, och en stor välkomstparad väntade vid bensinpumpen. Först kom Muskelbilsynglingarna. Och sedan kom entusiasterna. Och sedan Växelådesprängar-Andreas själv, den stoltaste av dem alla i sin Mustang…och sen kom den nya stjärnan, och ni vet ju vem, eller hur? Mmm… just det, Dodgeladdaren. De kallade honom ”The mighty Dodgeladdaren with the bruna vinyltop and the kromade lasträcke”, och alla muskelbilsynglingar blev upphetsade. Och entusiasterna blev än mer upphetsade. Och Växellådesprängar-Andreas han blev jätteupphetsad!

När Dodgeladdaren såg det underbart nötta originalbaksäte som satt monterat i Växellådesprängar-Andreas Mustang körde han snabbt med sitt 1 ¼” enkelsystem ut till Mustangen, och alla skrek för de trodde att det skulle bli ett våldsamt börnande! När Dodgeladdaren kom fram till mitten av samlingsplatsen parkerade han lugnt och började pillra på sitt kromade lasträcke. -”BUUUUU!!!” Muskelbilsynglingarna blev arga. Entusiasterna blev ännu argare. Men Växellådesprängar-Andreas blev argast utav dem alla!

-”Kom igen då! Dra en riv så gruset viner som hagel mot min nya lack!” Växellådesprängar-Andreas sladdade i åttor och varvade så att vevstakarna åkte ut genom huven. Men Dodgeladdaren som var i ett orenoverat skick bara satt där och pillrade på sitt matta lasträcke. Växellådesprängar-Andreas han var jättearg. Han bröt sina rostfria lister i småbitar. Han spillde hjortronlikör på golvmattan. Han slet isoleringen ur sina ljuddämapre, men Dodgeladdaren han bara stod där och pillrade på sitt lasträcke. Växellådesprängar-Andreas tiggde och bad, -”Snälla du, ändra min tändföljd, pensla underredesmassa på min vindruta!” Växellådesprängar-Ante var så ilsken så han grät för att han inte fick visa hur hårt hans Mustang var trimmad.

Dom blev helt enkelt tvungna att skicka hem Dodgeladdaren till sitt nya garage. Och så vitt vi vet står han nu där nedskruvad för renovering…

Tillbaka