Förord: Den här delen blev inte helt som jag hade tänkt mig, men jag lägger ut den ändå. Kan den glädja någon en smula så är jag glad för det, men jag tycker att den blev för invecklad och tråkig. Ska försöka skriva fler, lite kortare episoder som är mer humorbetonade. Menmen...Här är den; Del 7.

På köksbordet låg den. Ny, dyr och alldeles jättekomplicerad. Stor-Ulrik plockade upp filmkameran som han hade fått i delbyte för en gammal Dizelmerca (totalt söndertattad vid inköp såklart) han hade renoverat och lackat om i vinstsyfte...Det hade dykt upp någon suspekt figur med 5 lök i kontanter och en filmkamera som såg ny och fin ut. Stor-Ulrik tackade ja direkt och tänkte att en filmkamera kunde väl vara kul att ha, digital och allt...

Naturligtvis hade han haft i bakhuvudet att man kunde filma lite inspirerande griskörning med hans hemmaknåpade Bubbla med en vansinnigt förbannad dieselsexa som kraftkälla. Typ som att dra upp 250 km/h ställ snuskigt bra kontrollerat, burnouts på dyngplattan samt att ha lite toppfartstest på den lokala skogsrakan som gav upphov till en tidningsartikel i Mjökhults Kuriren om lågflygande JAS plan.

Det var också det han gjorde. Blivande frugan Rebecca fick i uppgift att dokumentera Stor-Ulriks helt j*vla mentalt störda vansinneskörning under några veckor. Väl hemma med några timmars film så blev Stor-Ulrik vän med diverse filmredigeringsprogram och knåpade ihop åtta minuter sanslös griskörning. Sen hade han läst i tidningen om någon tocknadäringa internetsajt där man kunde ladda upp filmer som visst hade blitt jättekänd, JooouuuTjåååb eller vad den kallades... Så Stor-Ulrik laddade helt enkelt upp filmen där och tänkte inte så mycket mer på det, annat att det kunde väl vara kul ifall man fick en kommentar eller två på den.

Sen gick det några veckor och Stor-Ulrik hade fullt upp med att göra grova pengar på att kränga iväg hemmaknåpad rapsdiesel, renovera fler gammla ziggisdieselmercor som han därefter krängde iväg med en liten vinst på varje, och hade det ett allmänt bra liv nu när våren hade börjat smyga fram. Så en dag när han tog sig en fika efter att ha destillerat fram tre tunnor diesel och byggt ett nytt underrede till en gammal W123 300D så kom han att tänka på den däringa filmen han laddade upp för några veckor sen på JouTjub. Den behövde han inte ens logga in för att titta på, för den fanns nämligen som etta på "Most Viewed Videos" i fordonskategorin. Någon miljon visningar, några hundratusen ratings och tusentals med kommentarer. "Ojdå" tänkte Stor-Ulrik, chockad över att någon kunde tänka sig bry sig om hans svineri i den svenska trafiken.

"Måste vara det där stället i Dögrävarkurvan som blänkte till lite kanske..." tänkte Stor-Ulrik. Dögrävarkurvan var en nästan helt rund och sällsynt lång kurva inte långt ifrån Stor-Ulriks gård. Stor-Ulrik hade sladdat där så länge han kunde minnas, och många andra med honom, vilket hade gett upphov till kurvans smått morbida namn då en del mindre lyckligt lottade sladdare han druttat in i bergväggen vid slutet av kurvan...En bergvägg som det i filmen såg ut som han var en hårsmån att kyssa med Bubblans bakände i dryga 260 knutar, men som i verkligheten Stor-Ulrik hade hundraprocentig koll på vart den var lokaliserad.

Hursomhelst så loggade Stor-Ulrik in på sitt YouTube-konto (med det fantasifulla namnet Big-UlrikTheFarmer) för att tacka lite för alla kommentarer... Då hade han istället fått några tusen PM om filmen, de flesta positiva men några få stack ut genom att ge honom en massa skit för att förstöra för miljön. Stor-Ulrik skickade iväg ett par svar där han på lite småknackig engelska förklarade att bilen gick på hemmapulad biodiesel och faktiskt inte förorenade miljön mer än lite däckrök.

Han skulle precis svara på ett av de värsta trädkramarmeddelanden då han såg ett meddelande som stack ut lite...Det stod "You are now invited to D1" med något japansktklingande användarnamn. Han öppnade PM:et och där stod det något som såg ut som om Stor-Ulrik hade blivit inbjuden till något driftingevengemang därborta i det mystiska Amerikat...Och att dom ville ha hans telefonnummer. "I helvete heller" tänkte Stor-Ulrik och raderade PM:et. Han tänkte som vanligt inte mer på det och skrev tillbaks till lite fler beundrare, skrev en kort sammanfattning (på skolengelska ofcourse) om vad bilen bestod av och var allmänt förvirrad över hur hans bonnmeckade lilla Bubbla kunde väcka sån uppmärksamhet.

Någon vecka senare då Stor-Ulrik hade lagt upp en till film där han gick runt "the Forest-Green Bug" och förklarade lite hur bilen var byggd, exempelvis: "Her vii siii da ängjine. It's ey Mercedes 300D wit a big turbo and a big dizelpump. The car itsälf I bilt with iron tubes from the skröthög and the body I stole fråm the nejbour farms eeeeh...Göedzelstack." Samma visa igen alltså, och Stor-Ulrik började bli rätt populär på den där lilla intranätsidan YouTube och på bilforum världen över.

Men så en dag då Stor-Ulrik var i full färd med att rikta upp ett inhoppat tak på en gammal Lång-Merca (föredetta taxi med 200k mil bakom sig självklart) så gled en aningens nyare Mercedes helt plötsligt upp på gårdsplanen där Stor-Ulrik stod med släggan i högsta hugg. Kontrasterna var enorma när den splitt nya AMG:n gled upp på lagom avstånd från den enorme lantbrukarsonen som var i full färd med att väcka liv i den skinande svarta AMG:ns märkesbroder... Långmercan var en sån där Merca som egentligen förtjänade ett nackskott bakom logen efter alla år av misshandel, men sådana petitesser gav Stor-Ulrik som vanligt själva fan i.

Hursomhelst så stannade Stor-Ulrik upp från sitt bankande och studerade nyfiket besökarna. Inuti bilen såg han några aningens förvirrade och en smula skrämda blickar inspektera honom själv, en skitig tvåmetersbonde utrustad med slägga. Stor-Ulrik insåg att han kanske såg lite fientlig ut och släppte släggan i marken (den hade fortfarande lite färgrester kvar sedan lilla Stor-Ulrik hade avrättat Connys VW transporter den där natten...) och drog på sitt lilla "jag-är-int-farli'" smil och började gå emot Mercan.

Dörren öppnades och en liten man med asiatiskt utseende klev ut. Direkt sade han: "Heelllo! Ale you mistel Stol-Ullik?" Förvånad svarade Stor-Ulrik med ett enkelt "Ööööh jäs? How kan I hälp yåu?" Asiaten började sedan berätta det mest fascinerade Stor-Ulrik hade hört i hela sitt liv tjugofyråriga liv.

Det hela hade börjat med att japanen hade sett Stor-Ulriks lilla film på YouTube och därefter försökt kontakta Stor-Ulrik för att helt enkelt bjuda in honom till D1. När det inte hade funkat (eftersom Stor-Ulrik hade avfärdat PM:et som ett skämt) så hade han återigen börjat granska filmen efter spår om vem den mystiske fartdåren med den vansinniga dieselbubblan var. En vägskylt där det stod "Mjökhult 26" på hade tydligen räckt för att spåra upp Stor-Ulrik. Japanen hade helt enkelt letat upp Mjökhult, Sweden och därefter frågat sig fram efter Stor-Ulrik därifrån. Tydligen hade de varit nära att inte komma loss från den lokala korvmojjen där den lokala bilburna ungdomen hade 357 historier att förtälja om legenden Stor-Ulrik.

Japanen hade iallefall ett erbjudande till Stor-Ulrik. Att komma med över till staterna och köra proffs-drifting för Honda. När japanen nämnde Honda ilsknade Stor-Ulrik till och halvskrek "Iiim ånly drajving wit maj åwn car, no rajskoker-shiet!" Jappsarn såg plötsligt lite skitnödig ut och Stor-Ulrik undrade varför i helvete han höll på att sumpa hans chans för livet för att han inte ville sladda riskokare. Efter ett tag när japanen såg mindre skitnödigskraj ut frågade denne: "Håw about a little stickel? A little Honda stickel on yål cal?" Stor-Ulrik svarade "Ålrajt". Ett klistermärke med riskokarmotiv kunde han stå ut med.

Två veckor senare satt Stor-Ulrik och hans käresta Rebecca på flyget till the US and A. För Stor-Ulrik kändes hela situationen extremt surrealistisk och en allmänt fetkonstig. Hur fan hade det här gått till? En stenrik drift-japan hade sett hans film på YouTube, spårat upp honom och erbjudit honom ett fett driftingkontrakt ifall han lyckades bra på de första tävlingarna? Ju mer han tänkte på det ju konstigare kändes det. Inte blev det bättre av att Stor-Ulrik aldrig hade flugit förut (förutom ett 25-metershopp med en gammal Sierra han hade mördat för någon vinter sedan) och kände sig en smula flygrädd... Men framförallt oroade han sig över hans lilla Bubbla som var påväg över Atlanten i en container, tillsammans med lite reservdelar och verktyg.

Väl framme i inget mindre än Los Angeles drabbades Stor-Ulrik självklart av en enorm kulturkrock, men efter lite anvisningar från driftingstallet han skulle provköra för lyckades han och Rebecca ta sig till hamnen för att inspektera Bubblan innan den trailades till driftingarenan. Naturligtvis hade klåparna som surrat fast skiten inte gjort ett ordentligt jobb, så Bubblan var lite bucklig...En fly förbannad Stor-Ulrik riktade ut det värsta i karossen med sin gamla hederliga slägga. Ramen oroade han sig inte så mycket över, pinnsvetsat bonnstål från diverse slaktade harvar och annat as slog sig inte i första taget! Sen så våldades den skogsgröne lille krigaren på en trailer vars förare fick noggranna och smått hotfulla instruktioner av Stor-Ulrik att köra "väääry kärfull"...

Trailerbilen fes iväg och Stor-Ulrik med fästmö checkade in på det femstjärniga hotell som japanen varit snäll nog att bjuda på. Dagen därefter skulle Stor-Ulrik visa vad han gick för när det kom till bilsladdandets svåra konst.

Efter lite språkförbistringar med en taxichaufför lyckades tillslut Stor-Ulrik och Rebecca ta sig till arenan där allt skulle avgöras. Bland de andra förarna, mestandels små asiater och dumma amerikaner, dök Stor-Ulrik upp. Två meter bondson från Sverige. Bland plastraketerna på banan som servades av egna crew och hade hundratusentals dollar investerade i dem stod hans fordon för ändamålet: En hemmabyggd, sönderslagen Bubbla med en gammal mercadiesel som kraftkälla. Stor-Ulrik hade inget crew att lita på, inga pengar att spendera... Bara sin egen förmåga att bonnmecka sin väg genom livet. Ögon stora som tefat mötte honom när knatade iväg till bubblan.

Efter en kvart på banan med sin brutale lille dizelbubbla så var de andra förarna med crew, och ja alla andra som befann sig på övningsbanan i något som kunde beskrivas som chocktillstånd. Dieselröken som smälte ihop med däckröken, traktorbrölet och en stor arm nonchalant hängandes ut genom fönstret blev bara för mycket för driftinggurusarna att smälta. Något liknande hade de aldrig sett, och i multimiljondollarsporten Drifting nog inte något som de ville se. En sketen bonnjävel från Sverige som utklassade allt de hade sett.

Stor-Ulrik brände slut på de 20 år gamla urdubbade vinterdäcken och puttrade bort till jappsarna för att höra vad de tyckte om hans körning. På bakfälgarna naturligtvis. De sa inte så mycket. De stod mest där och såg ut som fågelholkar. Någon timme senare var Stor-Ulrik kontrakterad att köra proffsdrifting för Honda i 6 månader.

Tre veckor senare efter två vunna deltävlingar och några hundra kilo däck ringde Stor-Ulriks nyinköpta mobil. "We have small ploblem Mistel Stol-Ullik, you must come hele VÄÄÄLY FAST!" tjattrade en röst i andra änden. Klockan var 05.30 på morgonen i LA och Stor-Ulrik kände instinktivt den där sekundsnabba pirringen i magen som han alltid kände när något hade gått jävligt fel. Som t.ex när polisen ringde kl. 03.00 en lördagsnatt och beordrade Stor-Ulrik att mota in en hjord av familjens tjurar som hade irrat sig ut på motorvägen 4.5 mil från gården, samt stått i vägen för ett gäng långtradare. Det var samma känsla då som nu, och något hade precis som Stor-Ulrik anat gått helt åt helvete fel.

På banan där deltävling nummer 3 skulle hållas hade någon tydligen släpat ut Stor-Ulriks Bubbla till mitten av banan och helt sonika sprängt den. Sprängladdningen hade varit så kraftfull att de flesta glasrutorna i omgivande kvarter hade krossats och ett enormt område var avspärrat, eftersom jänkesnutarna hade befarat ett terroristattentat. Men något terroristattentat var det inte, det var någon som hade irriterat sig på Stor-Ulriks dominans i däckbrännandet och beslutat sig för att göra något åt det. Det enda Stor-Ulrik kunde tänka i allt kaos var dagen då Kenta Kokain förstörde hans gamla 142. Men nu var han inte ledsen och utan brutna ben. Nu var han bara gudomligt förbannad. Något miffo hade sprängt hans fina dieselbubbla. Bara sådär.

Efter det var det bara kaos och förvirring i några dagar. Sprängningen fick stor uppmärksamhet i media och Stor-Ulrik blev t.om en liten minikändis i LA, något han inte direkt gillade. Just som Stor-Ulrik övervägde att åka hem till Sverige efter allt ståhej ringde mobilen. Det var en sönderstressad japan som efter lite språkförbristningar fick ur sig att det trots allt skulle hållas en till deltävling om en vecka, dock fanns det ett litet problem... Det fanns inte under några omständigheter plats i budgeten för Honda att fixa fram en extra tävlingsbil till Stor-Ulrik... Möjligen några Honda klistermärken, men ingen bil. Så han var helt enkelt tvungen att fixa fram en själv. Med 63$ på fickan.

En ordentligt pressad och sönderstressad Stor-Ulrik satte sig ner och försökte reda ut det hela. Fixa fram bil eller åka hem? Stor-Ulrik resonerade fram en mellanväg med sig själv. Fixa fram bil, tävla lite och SEN åka hem, bort från det sinnessjuka landet Amerika och hem till hans trygga lilla gård. Kort därefter satt han och Rebecca i en hyrbil på väg ut till öknen. Stor-Ulrik hade nämligen ett ess upp i rockärmen.

"Hello? Farbror Torkel? Uncle Torkel? It's jår nephew Ulrik! Hallå?" Stor-Ulriks rop ekade ut över den tillsynes övergivna gården mitt ute i öknen, tre timmars bilfärd från LA. "Jag gillar INTE det här Ulrik, nu åker vi härifrån!" tjattrade Rebecca. Och man kunde förstå henne, gården såg ut att vara hämtad från en skräckfilm. Det var Stor-Ulriks farbrors gård. Farbrodern hade flyttat hit för att söka lyckan i unga år, men hade istället funnit smak för whiskey och vacklande mental hälsa. Innan Stor-Ulrik for till Amerikat hade hans far gett honom adressen till farbroderns senast kända bostad helt enkelt för att undersöka om han levde. Om han levde eller ej gav Stor-Ulrik fullständigt fan i, han ville bara ha tag i något gratis härke att sladda runt med om en vecka.

Plötsligt ekade ett hagelskott över den ensliga ökengården. Stor-Ulrik hann reagera på att en hagelskur smattrade in i en trävägg bakom honom innan han rusade undan med Rebecca på axeln. Bakom ett uthus vrålade han för full hals ut "DONT SHOOT, UNCLE TORKEL?! DET ÄR DIN BRORSON, IT'S YOUR GRANDSON SPEAKING!!" Helt plötsligt stapplande en härgad man fram bakom hörnet, med en hagelbössa i en hand och en whiskeyflaska i den andra. Trots att han aldrig hade sett sin farbror innan kände Stor-Ulrik direkt igen sin egen släkt. Snabbt som fan rusade han fram och tog hagelbössan och flaskan från gubben, som var en smula full.

Gubben såg ut att varken ha klippt eller tvättat sig på åratal. Ett schludder som kunde tolkas som "du ser fanimej ut som far din" stötte han ut innan den gamle alkolisten for bakåt med ett ordentligt fyllesmil på läpparna. Stor-Ulrik och Rebecca stod kvar som två frågetecken när gamlingen dråsade ner i ökensanden.

Någon timme senare vaknade gamle Slem-Torkel upp efter ännu ett allvarligt snack med whiskeyflaskan. Så hade det varit i några decennier nu. Torkel tog skitjobb efter skitjobb och söp upp det mesta av det lilla han lyckades tjäna. Livet i Amerika blev långt ifrån det han hade tänkt sig. Men nu hade helt plötsligt en del av hans förflutna hunnit ikapp; Brorsonen Ulrik. Plötsligt spred sig en smula hopp i Torkels eländiga liv.

Stor-Ulrik spillde ingen tid utan förklarade en snabbversion av varför han var där. När han var klar satt Torkel tyst ett tag för att smälta alla intryck och känslor. Till slut sade han "Jag tror jag kan hjälpa dig". Porten till den fallfärdiga ladan slets upp av en stressad Stor-Ulrik och besten därinne uppenbarade sig. En gammal rostig Chevapickis från 60-talet. Cirka 1cm lager damm täckte den förutom annat bråte. Stor-Ulrik kände hur stressmeckardjävulen väcktes inom honom, och det blev inte bättre av att Slem-Torkel sa "Det ligger nog en gammal kompressor från någon tvåtaktsdiesel nånstans därinne också..."

Någon dag senare hade Stor-Ulrik och Torkel startat upp den gamle pickupen. Cheva 350'in hade naturligtvis fått lite andningshjälp av den gamla tvåtaktskompressorn, en liten service och självklart en massa bonnlösningar alá Stor-Ulrik. Lite mattsvart takfärg och flames i vit eltejp hade smugit sig dit också. "Vet du varför jag var ute och gick med ett hagelgevär och en whiskeyflaska?" frågade Torkel sin nyfunne brorson efter den första provkörningen med en massa gummirök inkluderat. "Nej?" svarade Ulrik. "Jag hade tänkt skjuta skallen av mig. Det tänker jag varje kväll, men jag brukar oftast somna innan det blir av. Den där kvällen var jag fast besluten över att lyckas. Men sen så dök ni upp" Stor-Ulrik visste inte vad han skulle säga när den gamle mannen började gråta. Men med hem till Sverige skulle han.

Därefter så gick dagarna fort. Helt plötsligt stod Stor-Ulrik och hans team bestående av Rebecca och hans försupne farbror tillsammans på startplattan för ännu en driftingtävling. Biltidningar och andra murveljournalister hade naturligtvis fått nys om Stor-Ulriks smått otroliga historia och det blev i princip slagsmål om att få ta bilder på den storvuxne bondsonen från Sweden. Men det sket Stor-Ulrik i. Det här var den sista tävlingen han körde. Han var trött på falska smil, dollargrin och uppvisningssporten drifting. Han klev in i Chevan och gav som vanligt järnet plattan i mattan. Domarna köpte hans brutala stil och vinsten var säkrad. Bara sådär.

En månad senare satt han hemma vid sitt köksbord tillsammans med en kopp kaffe. Tiden i USA kändes mest bisarr och konstig. Han granskade sina valkiga händer som hade spenderat förmiddagen med hårt arbete på gården. Stor-Ulrik log. Det var här han hörde hemma.

Tillbaka