Det var en nästan helt vanlig sensommardag och Stor-Ulrik var som vanligt ute och pressade sin 142 till max ute på kurviga landsvägar och öde raksträckor. Bilen gick hur bra som helst, de sista finjusteringarna var gjorde och Stor-Ulrik såg fram emot att få köra med bilen ett bra tag till, fortfarande glad efter "vinsten" mot Kleptoman-Conny. Men allt det ändrades mycket fort.

Stor-Ulrik noterade nämligen en äcklig 745:a som var ute och pös i 60 knyck, "Perfekt" tänkte och och började köra om med lagom vansinnig fart. Det han inte såg var att 745:an framfördes av traktens lokala pundare/ligist Kenta Kokain, som var lagom lullig av diverse substanser. Kenta Kokain tyckte inte om att någon ful grön bil höll på att köra om honom, så han hängde helt enkelt ut den stulna 745:an i andra körfältet. Stor-Ulrik han aldrig reagera och drämde in i 745:an i 180 km/h, snurrade ett par varv och la sig i diket.

När Stor-Ulrik vaknade igen och upptäckte att han var fastspänd på en bår med en massa ambulanspersonal runtomkring sig så tänkte han inte på om några ben var brutna eller inte, han tänkte på hur det hade gått med hans käre 142.

Det hade inte gått särskilt bra. Den var faktiskt totalt sönderklotad efter 7-8 varv. Stor-Ulrik blev helt hopplöst förkrossad och grät på vägen in till sjukhuset, så mycket blod, svett och tårar i önödan...

Efter några veckor på sjukan med diverse benläkning och annat skit så kunde Stor-Ulrik få åka hem, han hade störtbågen i bilen att tacka för att överhuvudtaget överlevde kraschen. Väl hemma så började han inspektera sin 142 för att se om det möjligen fanns någon chans att rikta upp den...Men näej, den var helt utom räddning. Allt värdefullt och som fortfarande var helt på bilen plockades bort (förutom förarstolen som Stor-Ulrik sparade av sentimentala skäl) och såldes billigt bara för att bli av med det, och efter att karossen åkt iväg till skroten svor Stor-Ulrik att han tamejfan aldrig mer skulle lägga ner så mycket tid och energi på en bil ifall man bara skulle trilla omkull med dem...

Några dagar senare så var det ändå dags för att köpa en ny räser. Men nu var det ingen fjortistvåa som gällde längre, ny var det tyskt stål (rost) och dieselknatter för hela slanten! Hela 2500kr pröjsade Stor-Ulrik för den lagom inkörda Mercedes 300D -87. Den var hade preciiiiis klarat besiktningen tack vare förre ägarns lagom seriösa lagningar. "Nåja, duger väl att frakta runt arschlet i" tänkte Stor-Ulrik och knattrade hem till gården på förra ägarens "lånade" skogsmaskinsdiesel.

När han ändå var på väg så kunde han väl likagärna tröstäta lite på korvmojjen, så han svängde ner i samhället men började att ångra sig direkt när han såg det sedvanliga WT-gänget. Men det var något som inte stämde. Samtliga dårar som vanligen hängde runt korvmojjen var nu nämligen samlade runt någon skinande plastraket. När Stor-Ulrik kom närmare såg han att det var en Mitsubitchi EVO IV, och bakom ratten satt ingen mindre än Fille, tydligen någorlunda ihopläkt efter smällen med Micran.

Stor-Ulrik tvärnitade nästan och var påväg att vända, men sen påminde han sig om att han inte behövde ta någon skit bara för att han hade klotat sin käre 142 och numera brände runt i en jävla tattarsläde. Tänkt och gjort så svängde han ner och kände direkt blickarna från gänget...När han väl klamrade sig ur blysläden så var Fille den första att komma fram och fråga om vad som hade hänt, informera om att Mitsun minsann var hans och att Stor-Ulrik inte längre var snabbast...Lagom smådrygt. Stor-Ulrik kände plötsligt för att slå sönder Filles Mitsu MED Fille som tillhygge, men han avstod av diverse skäl.

Bara för att jäklas med Stor-Ulrik så hoppade han in i Mitsun och började tokvarva, och visst, den hade en megafrän dumpventil...Fjortisarna runt korvmojjen tjöt av glädje när den gång på gång bjöd på härliga dumpapysläten, Fille var återigen kungen vid korvmojjen! Fille hade nämligen rätt oanat ärvt en lagom rund summa pengar från sin avlidne farmor, och dessa hade naturligtvis investerats i en megatrimmad Mitsubitchi med 410 bromsade hästar. Stor-Ulrik kunde bara inte låta bli att vara avundsjuk. Så han åt sin hamburgare under tystnad och sörjde sin käre gamle 142... "Bilar, fyfan vilket skit" tänkte han och hoppade in i Mercan och gasade hem till gården.

Den natten sov han inget vidare. Han kunde inte släppa tanken på att hans ärkefiende Fille numera ägde en bil som faktiskt var snabbare än den han ägde, och att hans ögosten numera låg på skroten, allt pågrund utav en satans jävla pundare. Å andra sidan hade pundarn visst blivit påkommen med att ha några höbalar marijuana i skuffen på den stulna 745:an, samt hotat ambulanspersonalen med ett avsågat hagelgevär och hade därför "några" år utav fängelse framför sig, men ändå...

Dagarna gick och blev bara tråkigare och tråkigare för Stor-Ulrik. Ingen bil att mickla med. Inga rejs att köra. Inga fula plastraketer att köra ifrån. Allt var bara ett rent helvete för Stor-Ulrik och tillslut stod han inte ut längre. Sent en tisdagsnatt smög han upp på höskullen utrustad med ett rep... Väl där satt han och funderade ett bra tag ifall han verkligen skulle göra det...Och till slut fattade han ett beslut. Han skulle fixa det.

Det enorma turboaggregatet av okänt ursprung låg där det alltid hade legat, i änden på höskullen bland en massa annat bråte och skräp. Det var rentutsagt gigantiskt, och ingen visste direkt vart det kom ifrån. Men Stor-Ulrik visste en sak om det; Att det kunde pumpa fram rätt enorma mängder med luft. Så Stor-Ulrik knöt repet runt det ganska tunga agget och sänkte ner det för laggårdsväggen. Nu banan skulle den dryga idioten Fille få se på hästkrafter...

Efter att turboaggregatet hade räddats så smög Stor-Ulrik in i maskinhallen på jakt efter lite andra speedparts, bla en duktigt stor och fin dieselpump med aniiinngeens större pumpelement än orginalarn på Mercan,också den någon UFO-grej som legat där sedan Hedenhös. När allt var framplockat började han att mecka och hade inga planer på att sluta förräns garaget kunde fyllas med svartrök och härligt dieselbröl.

För Fille däremot lekte livet. Han älskade sin finfina EVOfyra. Den lät tokfränt, den hade en enorm och välljudande dumpventil, man kunde göra tuffa donuts med den på asfalt, man kunde packa in alla kompisar och bara åka ut och gaaaasa... Sen att resten av pengarna från arvet hade gått åt till bensin och däck bekymmrade inte Fille, han var ju snabbast i sockna! Han kunde riktigt se avundsjukan vilja tränga ut ifrån Stor-Ulrik när han stod och skrävlade om hur j*vla bra hans EVO IV var. Fille var rätt säker på att han skulle vara snabbast i sockna för alltid, en tanke som roade honom något enormt.

Efter psykadeliska mått av stressmeck spred sig ett mäktigt bröl i Stor-Ulriks verkstad. Monstret hade vaknat. Det var ljudet ifrån en sanslöst överladdad MB 300D dieselsexa med en megastor turbo samt en riktig värsting till dieselpump. Trots att han knappt kunde hålla ögonen öppna och hade lite problem med att skilja höger från vänster så gav sig Stor-Ulrik ut på en halvsovande provkörning på gödselplattan. Bilen var ett monster. Hejdlöst med däckspinn, ett till synes oändligt vridmoment, sanslös acceleration... Stor-Ulrik kunde äntligen vila.

När han vaknade 18 timmar senare så införskaffades det lite föda och Stor-Ulrik kände hur livslusten och energin fullkomligt öste över honom, nu var det dags att banta blysläden lite... Allt vad inredning hette revs ur totalt. Bakluckan fimpades och ett plastskynke tejpades dit för att bibehålla lite aerodynamik. Och när han ändå var i farten kapades samtliga dörrar ur och glaset i dem ersattes med några plastskynken. En gammal räserstol från 142:an plockades i och Stor-Ulrik var redo för att spöa lite Mitsubitchi. Han kände sig som Hin Håle själv när han kom ut på landsvägen och lämnde 200m svarta streck efter sig, på trean...

Fille stod som vanligt vid korvmojjen och tjötade på om sin EVO, startade upp den gång på gång för att låta det där häääärliga vhooom-pssschhh ljudet eka över byn. Och naturligtvis var det Fille själv som hade byggt allting på EVOn själv, han hade ju inte alls pungat ut 250 papp för den färdigbyggd och redo för gatan... När någon dock påpekade att han faktiskt hade haft en jävla tur som hade ärvt en massa pengar var Fille kvick på att anklaga personen i fråga för enorm avundsjuka... Nu var det ju HAN som var Kungen vid Korvmojjen och ingen annan! Då hördes brölet.

I fjärran så lät det helt sinnessjukt, som om ett jetplan hade fått hjul och rejsade runt lite på öde raksträckor. Men det var inget jetplan, det var Stor-Ulriks Mercedes 300D med lagom stor stressfläkt. En tystnad spred sig runt korvmojjen när hopen WT försökte lokalisera ljudet... Fille tyckte att situationen kändes märkligt bekant, men nej, hur fan har HAN kunnat fått ihop en räserbil på så kort tid? Det var ju nästintill en fysikalisk omöjlighet. Det var det också. Stor-Ulriks Merca borde i teorin inte på långa vägar utveckla den sjuka mängd hästkrafter den hade eller vara så sanslöst snabb, men det var den ändå. Och den var byggd på någon dag.

Ljudet och däckskriet kom närmare och närmare. Fille började svettas; "Det kan inte vara möjligt..." tänkte han. Men det var det, Stor-Ulriks domedagsmonster dök nämligen upp. Och det med besked. Helt plötsligt var det någon diffus, stor grå sak som lät smärtsamt mycket, snurrade runt runt på parkeringen och orsakade stora svartgråa moln. När dimman hade lagt sig öppnades dörren till den brutallättade Mercan och en sliten Stor-Ulrik ragglade ut, stapplade fram till korvmojjen och beställde sin sedvanliga hamburgare. Fille såg ut som en fågelholk. Stor-Ulrik noterade uttrycket och ställde frågan alla väntade på serverad med ett varggrin.

Någon minut senare var det dags för rejs, som vanligt... Eller rejset började egentligen på vägen dit till den där ökända raksträckan ute i skogen med vansinnesomkörningar, dumppys och dieselbröl. Räjsarna linade upp och Stor-Ulrik drog upp en 100m däck/svartröksridå, däcken bak började bli lite slitna... Starten gick och det var jämnt. Riktigt jämnt. Målet korsades och ingen kunde riktigt avgöra vem som hade vunnit.

Men för Fille och Stor-Ulrik blev det hela helt plötsligt personligt, istället för att sakta ner och börja tjafsa om vem som hade vunnit så fortsatte de båda att köra. Och nu började det gå riktigt fort. De fortsatte ända ut på motorvägen, och det hela började bli riktigt intressant efter ett par minuter, inte minst för den civilsnutbil som de passerade i 250 km/h++...

Adrenalinet pumpade för Stor-Ulrik. Hastighetsmätarn hade legat i botten ett bra tag nu och saker verkade bara gå helt jävla sinnessjukt fort, dieselsexan brölade på och Stor-Ulrik hoppades att han inte gav några medtrafikanter hörselskador när han svischade förbi... Det var fortfarande jämnt mellan han och Fille. De hade ingen direkt plan på vart dom skulle köra eller när de skulle sluta, de fortsatte bara i någon slags slutgiltig kamp mellan de två. Men efter ett par minuter så visste de båda precis vad de hade för mål: Att köra ifrån blåljusen i backspegeln.

Tillslut så blev polisbilarna för många för Fille. Han kände att han inte behövde ligga och jaga efter Stor-Ulrik mer när X antal snutbilar tillslut lyckades stänga in honom och hans fina riskokare. Han kände sig minst sagt besegrad, och den där lilla biljakten skulle senare visa sig vara det sista olagliga han gjorde i trafiken på ett bra tag. Likaså skulle EVOn visa sig vara den sista snabba bil Fille någonsin ägde...

För Stor-Ulrik däremot hade rejset precis börjat. Han tänkte för sig själv att han hellre mosade Mercan och honom själv in i en bergvägg än att bli tagen av snuten, så han fortsatte bara. Så fort han kunde lämnade han motorvägen, lekte med snutbilarna på landsvägen ett tag innan han slutligen fintade bort dem totalt med sin kunskap om traktens skogs- och grusvägar samt lite körning över fält som han visste var hyffsat jämna för att köra på. Mercan skakade, skallrade och den rostiga, slitna samt delvis urkapade karossen började säga ifrån med diverse knak och läten.

Efter en trekvart på hemliga vägar så var han hemma på gården igen, och nu visste han att det bara var en sak att göra ifall han skulle ha någon chans att slippa ifrån rättsliga åtgärder...Snuten hade nog minsann skrivit upp regnumret det första de gjorde misstänkte han. Medans motorn fortfarande var glödhet från den lilla plågokur som Stor-Ulrik hade utsatt den för plockades den ur tillsammans med växellådan i ilfart, han hade inte mycket tid...

Megastora kapskivan plockades på på megastora vinkelslipen och efter någon timme var den tyska gamla blysläden inget mindre än små, grå plåtbitar som ganska snart var förpassade till skrotcontainern tillsammans med resten av bilen. "Ingen bil, inga bevis" tänkte Stor-Ulrik och efter lite fiffel med handlingarna på bilen så fanns det egentligen ingenting som kunde styrka att det var han som hade lekt med en arme av snutbilar för någon timme sedan, eller att det var han som hade kört i dryga 280 knutar på en (om än ganska otrafikerad) svensk motorväg.

Och Stor-Ulriks plan fungerade. Han slapp några rättsliga åtgärder och förbryllade polisen så mycket att de undrade vafan de höll på med. Återigen hade Stor-Ulrik vunnit, och på något sätt kändes det som att han skulle ta det lugnt med bilar och vansinneskörningar på ett tag...

Tillbaka