Fille satt inne på sitt pojkrum och var helt förkrossad. Alla hans polare hade plötsligt fått den uppfattningen att hans 740 var skitful och långsam, det spelade ingen roll hur mycket han än börnade med sitt högerdäck, gänget vid korvmojjen tyckte ändå att Stor-Ulriks 142 med hemmaknåpad tryckförgasaranläggning var fränare! Den hade ju dumpljud och allt...

Inte hade det blivit bättre av att Fille hade blivit totalt utskämd på intärnät då han hade ställt frågor som t.ex: "heeje äre nån som vet vicken tyrbo man ska ha te en b230k!?!??!?!? ja tänkte inte ha så mkt efekt, bara runt 500+++ OBs hur får man vhooompsssccchhhh ljudet!??! har man en öppen 250mm HKSblitxjappsdump får man vhooompscccssshyyy ljudet då?!?!?!", och därefter faktiskt försökt att bygga en turboanläggning på sin finfina b230k med endast 60k mil bakom sig. Men det funkade inge vidare att svetsa fast den där fräna lastbilsturbon på grenröret med pinnsvetsen. Så nu stod Filles tokfräna 740 där utan motor och såg alldeles jätteledsen ut. Kanske mest beroende på att lillesyrrans gungställning inte riktigt höll som motorlyft och resulterade i en ännu mer ramsne 740 orsakat av några kilo motor.

Så nåt måste göras. Plötsligt visste Fille exakt vad han skulle göra, han skulle ta ut hela sitt sparkapital på 3533 kr och köpa hans drömbil: En Volvo 740 TIC! Så då ger sig Fille ut återigen på internet på jakt efter en billig och fräsch 740 TIC för runt 3 lök. Ganska snart insåg han att det inte direkt kryllade av fina 740 TICs för den prislappen, och av någon märklig anledning så ville inte de som hade schyssta sevenfåårtys till salu byta bort dem mot hans gamla GL, hans gamla moppe och en stock snus, inte ens om man ringde 13 gånger och tjatade.

Samtidigt i Stor-Ulriks bonngarage så pågick det rostlagning. Saker som att trösklarna var bortfrätta, baljorna i skuffen var stora fina hål och att balkarna under bilen mest bestod av kex och glasfiberspackel förstod inte Stor-Ulrik hur besiktningsgubbarna kunde ge nedslag på. Det gick ju liksom att köra bilen ändå, och Stor-Ulrik resonerade så att det enda man kunde krocka med i trakten var kärringen Vidhåla när hon fräste runt i sin Golf II på ettans växel, alternativt älgar. Fast Stor-Ulrik litade på sina reflexer ifall något sånt skulle hända, och med den finfina AGA-diffade bakaxeln skulle man nog kunna sladda iväg från älgar och annat otyg...

Nåja, efter en helg tillsammans med pinnsvetsen var 142:an ihoplappad och klar. Stor-Ulrik hade t.om rostskyddat med en liten skvätt 20 år gammal plastfärg samt limmat trälim i diverse skarvar, nu skulle det nog inte rosta på ett tag! Då kunde man ju likagärna sätta tillbaks det jättefina turbokittet som Stor-Ulrik egenhändigt byggt utav gamla traktordelar och diverse skrot som hade legat på gården (för det förstod Stor-Ulrik, att besiktningsgubbarna inte gillade megastora turbos). Hela bilen hade faktiskt inte kostat ett skit, och ända så var han den snabbaste räsern i sockna'!

...eller?

Fille, allas våran dumpventilsfetischist, körde hemåt i sin nyligen införskaffade Volvo 760 TIC. Bara 3500 kr hade den kostat, och då ingick trasig wastegateslang, trasigt avgassystem, dåliga dämpare och, hör och häpna, en DUMPVENTIL! Filles bil laddade alltså runt 1.5bar, lät förjävligt och dumpade hejvilt. Fille var i himmelriket. Sen att sjusextin var totalt upprostad, hade gått 54.000 mil och gick som en påse skit spelade mindre roll för Fille, som nu styrde kosan mot korvmojjen för att visa upp sitt nyförvärv för kamraterna.

Väl framme möttes han av den vanliga hopern av white trash som naturligtvis undrade om hans 760 som lät så fränt kunde ha någon chans mot Stor-Ulrik. Och när Stor-Ulrik dök upp med sin nyligen rostlagade 142 så kunde det ju inte bli annat än rejs!

Sagt och gjort, en lång fin raksträcka letades upp och nu skulle det äntligen avgöras! Vem var egentligen snabbast? De båda räserbilarna rullade fram och började värma däck. Stor-Ulrik rostade naturligtvis orginalsulorna till existensminimum, medans Fille fes igång högra bakhjulet men slutade tvärt då en del missljud från bakaxeln hördes...

Efter burnisen så var det ju då dags, båda ekipagen laddade för start (särskilt Fille, han hade ju hört att B23ET kunde palla määängder av stryk så han stod på 6700 rpm drygt 20 sek innan start), starten gick och...PANG! Stor-Ulrik drog igång på tvåan och hann ungefär 50 meter innan bakdäcken fick megapunktering. Fille hann ingenstans eftersom det av någon anledning hade smällt till i motorn och det nu försiggick kraftig rökutveckling under huven. Mindre bra.

Saker och ting blev inte bättre av att trafikbylingen tydligen hade fått nys om spektaklet, för nu syntes det blåljus en bit längre bort på vägen. Stor-Ulrik förstod att det nog inte var så bra att stå still på vägen så han började lunka hemåt i lagom takt, på bakfälgarna. Fille däremot satt kvar i sin bil gråtandes, och hade nog suttit kvar när bilen övertändes om inte hans polare Conny hade dragit ur honom. Fille svor tyst för sig själv att han minsann skulle bygga en värsting räserbil och köra ifrån bonnläppar med dopade gammla hunnförtis...

Tillbaka